”Genom ­robotar kommer vi få syn på oss själva”

Samer Al Moubayed, vd Furhat Robotics.

Samer Al Moubayed har varit med och uppfunnit en av världens mest avancerade sociala ­robotar. Men ambitionen är inte att robotisera samhället. Snarare att göra det mer mänskligt.

Julen 1968 befann sig rymdfärjan Apollo 8 i månens omloppsbana. Uppdraget var – förutom att förbereda för kommande års månlandning – att fotografera månens yta. Men det foto som kom att bli det mest berömda var inte något av de otaliga på månen, utan det på jorden.

Earthrise, som fotot kom att kallas eftersom det föreställer en ”jorduppgång”, beskrivs – inte minst av miljörörelsen – som ett av mänsklighetens viktigaste. Som ett visuellt bevis för hur unik vår gröna planet faktiskt är, ensligt kringsvävande i ett oändligt mörker.

50 år senare har Samer Al Moubayed, tillsammans med sina forskarkollegor, uppfunnit en robot som kan efterlikna mänskligt beteende. På samma sätt som våra första resor ut i rymden gav oss en större förståelse för jorden, tror han att robotar kommer att hjälpa oss förstå oss själva.

Det nalkas jul 2018 och ett lätt snölager har lagt sig kring Kungliga tekniska högskolans tegelklädda byggnader i Stockholm. Furhat Robotics vd och medgrundare Samer Al Moubayed gör entre i en av dem bärandes på sin eldrivna sparkcykel.

– Redo för vintern! utbrister han, och syftar på skidmunderingen som skyddar honom mot det svenska klimatet.

Trots att Furhat Robotics har klippt navelsträngen till KTH och nu står på egna ben, hyr man fortfarande lokaler på universitetets mark. Det kan nämligen vara ganska praktiskt att fortsätta hålla sig nära akademin där allt började när man befinner sig mitt i robotforskningens paradigm, precis på tröskeln till att förse samhället med sociala robotar.

– Vi har fortfarande starka kopplingar till universitetet, bland annat genom forskningsprojekt. Det känns rätt att vara kvar här eftersom vi försöker lösa ett problem som vi tror kommer att ha väldigt stor påverkan på samhället, berättar Samer efter att ha hängt av sig ytterkläderna.

– Robotar har förekommit i människors berättelser i hundratals år. Men vi har aldrig riktigt lyckats lista ut hur vi faktiskt ska använda dem annat än i industrier. Förrän nu. Kärnan i vårt arbete är att bygga en värld där teknologi är mer mänsklig.

På ett av borden står den vita torson, vars hudfärgade ansikte kan blinka, anta ett emotionellt uttryck eller följa någon med blicken. Huvudet rör sig fysiskt, medan ansiktet är en animation som projiceras på en plastmask.

Den sociala roboten Furhat är byggd för att interagera med människor – än så länge på 30 olika språk. Med hjälp av avancerad AI-teknik lär den sig dessutom mer och mer för varje samtal.

– Människor har ägnat tusentals år åt att lära sig interagera genom fysiska möten, med ansiktsuttryck och kroppsrörelser. Det finns något alldeles särskilt i det. De senaste decennierna har vi dock tagit fram teknologi som vi måste lära oss i form av smarta telefoner, plattor och laptops. Men det som vore mest naturligt för oss är egentligen teknologi som liknar mänsklig interaktion, säger Samer.

Furhat har vidareutvecklats tillsammans med omkring 100 företag och universitet, till exempel Intel och Honda. På Frankfurts flygplats har roboten agerat informationscentral som kan berätta vilken gate man ska ta sig till eller om flyget avgår i tid. Dessutom har en grupp psykologer lärt en Furhat simulera depression, för att studenter ska kunna öva terapisamtal.

– Resultaten är otroliga. När en av psykologerna i en video frågar vad som är problemet tar Furhat ett djupt antag, suckar och tittar åt sidan. Han svarar i låg ton: ”Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.” Det var så äkta att vi blev riktigt berörda.

En av de första investerarna i Furhat var Walt Disney. Avtalet innebar att Samer skulle spendera ett år på amerikanska Disney och vidareutveckla roboten på plats. Efter sejouren blev han erbjuden att leda en forskningsavdelning, men tackade nej.

– Många tycker att jag är otålig. Och det stämmer nog … för så fort jag får syn på något som hör till framtiden vill jag släppa allt jag håller på med och gå vidare. Det är en av mina starkaste drivkrafter. Walt Disney var fantastiskt, men där kan det ta åratal innan något kommer ut i parkerna. I Furhat har vi en idé som kan skapa förändring i realtid. Här behöver jag inte vänta på att någon annan tar besluten åt mig.

Det var inte en fascination för robotar som fick Samer att börja uppfinna dem. Det handlade snarare om entusiasm för mänsklig kommunikation. Han kastar ett öga på en fotovägg intill där kollegorna fäst bilder på sig själva från när de var unga.

– Jag har inte satt upp någon än. Men det finns en bild där jag sitter i min farfars knä i Syriens huvudstad Damaskus, där jag växte upp. Eftersom mamma och pappa jobbade spenderade jag stora delar av min uppväxt hos mina farföräldrar. Under somrarna kunde vi och andra gäster i huset spela kortspel i timmar. Med tiden förstod jag dock att det inte var spelet i sig eller dess regler som var det viktigaste. Utan snarare det sociala utbytet det innebar.

Senare insåg han att mänsklig kommunikation inte bara handlade om utbyte av information, utan framför allt om relationer. Just det sociala spelet mellan människor är något han sedan dess känt sig dragen till.

– Det är så otroligt intressant. Vad våra val grundar sig i, hur vi resonerar och tänker.

Å andra sidan drivs han av upptäckarlust. Han inspirerades av föräldrarna som båda var ingenjörer och något så ovanligt som entreprenörer i en tid då i princip alla i Syrien arbetade för staten. De uppmuntrade sina barn att utbilda sig. ”Men fastna inte inom akademin”, underströk de, ”hitta hellre något som kan påverka samhället i nuet”. Samtidigt ordnade hans farbror, som arbetade i USA, så att familjen tidigt fick en dator.

Elvaåringen Samer fick på så sätt tidigt smaka på att vara före andra med ny teknik. Han fastnade för ”mötet med framtiden”, innovationen och att dyka ner i det tidigare okända. Drygt ett decennium senare, när han hade studerat såväl datavetenskap som programmering på universitetet, dök ämnet artificiell intelligens upp.

Det var då alla bitar föll på plats.

– Jag hade just spenderat fem år med att studera datorer. Men nu skulle jag plötsligt lära mig om psykologi, medicin och hjärnans funktion. Någonstans där, i mötet mellan psykologi, algoritm och logik, insåg jag vad datorer faktiskt kan åstadkomma. Att man kunde bygga algoritmer baserade på mänskligt beteende.

Invid kontorets fotovägg sitter tolv pappersark i kronologisk ordning. De berättar Furhats resa, från handritade skisser till färdig produkt.

Idén kom till av en slump 2011. Samer hade då bott i Sverige i fyra år, hitlockad av KTH:s framstående labb för tal, musik och hörsel, samt inte minst lagen om lärarundantag – som betyder att upphovsmakaren äger rättigheterna till eventuella uppfinningar, trots att den kom till inom universitetets väggar. Genom åren hade han gjort stora framsteg med innovationer inom emotionella datorröster. Nästa steg var att koppla dem till animerade figurer.

Men en dag insåg han och hans forskarkollegor att ett animerat ansikte vore en utmärkt lösning för att lyckas med en av robotforskningens tuffaste utmaningar: att göra robotar mänskliga utan att för den skull frammana den obehagliga förnimmelsen som brukar beskrivas som uncanny valley. Det vill säga att likna en människa – men inte bete sig som en, vilket gör att roboten upplevs som motbjudande.

– Vår lösning gjorde att vi kunde få fram det mänskliga, men samtidigt behålla en tydlighet om att det är en robot man har att göra med. Det är viktigare än att ta fram en robot som är så lik oss till den grad att det känns läskigt.

– Folk är väl medvetna om att Furhat är en bit plast med högtalare och projektor. Men i och med att dess uttryck är realistiska kommer människor att bemöta den på ett annat sätt än om den till exempel bara vore en cylinder.

I förlängningen tror han att Furhat kan ge oss mer än bara upplevelser och stöd med livets praktiska ting. Han återkommer till ”mänsklighetens första selfie” som togs av besättningen på Apollo 8 för 50 år sedan.

– Det var först när vi lämnade jorden som vi kunde förstå vår egen verklighet. Att bygga en robot tror jag kan ge liknande effekt; att vi kan få syn på oss själva på ett helt nytt plan. För när vi bygger algoritmer till robotarna tvingas vi dyka ner i djupet av det mänskliga beteendet.

– Ny teknologi utmanar våra definitioner av arbete och förändrar värdet av medborgarnas bidrag till samhället. När teknologin automatiserar våra repetitiva arbetsuppgifter får vi tid till annat. Hur ska vi då lösa frågan om skatt? Hur ska vi ta hand om varandra? Robotar får oss att skärskåda oss själva och fundera över vad det är att vara människa. Ingen effekt är mer hälsosam än den.