”Jag måste förhålla mig till två världar samtidigt”

Ena dagen chockbomber mot palestinska demonstranter i Hebron. Andra dagen stilla julfirande i Stockholm. Sofia Zitouni berättar om arbetet som utsänd i konfliktområden – och att ständigt slitas mellan olika verkligheter.

 

 

Den 21 december 2017. Julen nalkas i Stockholm. Sofia Zitouni ser människorna som julhandlar, hon hör den tralliga musiken och kan rent av känna doften av högtiden.

Men tankarna är någon annanstans. Bara någon vecka tidigare såg hon från sitt skrivbordsfönster i Hebron när israeliska säkerhetsstyrkor mobiliserade mot palestinska demonstranter. USA:s president Donald Trump hade erkänt Jerusalem som Israels huvudstad. Hon nåddes av doften av tårgas och lyssnade i timmar på chockbomber.

Hon har gått igenom det där många gånger förut. Skiftet från ett konfliktområde ute i världen till den trygga vardagen i Sverige. På sätt och vis har hon vant sig, men det är ändå alltid lika tufft. 

– Den konstanta utmaningen när man jobbar utomlands är – förutom att förhålla sig till själva konflikten eller landet – att påminna sig om att det man upplever där är en sak, och att livet hemma är en annan, berättar hon. 

Hennes 20 månader i Hebron är bara ett av de senaste 20 årens många uppdrag som utsänd. Den gången var Sofia Zitouni politisk rådgivare vid den civila observatörsstyrkan TIPH på uppdrag av Folke Bernadotteakademin, vilket innebar att hon följde den politiska utvecklingen i området och analyserade dess konsekvenser för både Hebron och insatsen.

Andra gånger har hon till exempel rest på uppdrag av biståndsmyndigheten Sida, ofta till områden som är eller har varit i en konflikt. Hon har bland annat arbetat i Sudan, Bosnien och Sri Lanka.

När man är på plats finns en risk, menar hon, att man tappar fotfästet. 

– Man arbetar i väldigt påfrestande miljöer. Det behöver inte alltid ha med säkerhet och hotbild att göra, utan även brist på el eller vatten. Perioden är ofta väldigt händelserik. När man kommer hem till Sverige igen kan det kännas som att tiden där har stått stilla. Samtidigt kan man få skuldkänslor, eftersom man har lyxen att när som helst lämna konflikten, till skillnad från dem som bor i området.  

Väl hemma är det lätt att känna sig vilsen, och det kan vara svårt att prata om sina upplevelser med människor i ens närhet. 

– Det blir som att jag måste förhålla mig till två världar samtidigt. 

För vissa börjar livet i Sverige kännas som ett slags låtsasliv som rullar på i trygghet, medan den tuffa verkligheten pågår på många andra håll i världen. Därför blir somliga kvar utomlands, många i uppemot 10–15 år, berättar Sofia Zitouni. 

Själv sätter hon stort värde i att alltid åka hem mellan uppdragen. 

– För att påminna mig om att Sverige också är verkligheten. Att jag har ett liv där. Det tar tid att landa igen, men det är viktigt för mig att göra det, inte minst för att jag själv ska må bra. Sedan finns det sätt att hantera det, till exempel genom att prata med andra som har liknande erfarenheter av att vara utsänd. 

Trots utmaningarna skulle hon aldrig vilja vara utan det. 

– Jag brinner för jobbet, frågorna och att göra skillnad. Man blir otroligt rik på kunskap om andra länder, kulturer – och sig själv. Det var anledningen till att jag började i första taget, och den självklara orsaken till att jag fortsätter.