THE BIG GIG

28 procent, säger McKinsey Global Institute. 2 procent säger Arbetsmarknadsekonomiska rådet. Eller 9 procent, beroende på hur man räknar. Siffrorna på hur många som verkar inom gigekonomin beror på vem du frågar. Men helt klart växer denna hybrid på arbetsmarknaden.

Du loggar in på sajten. Kollar om det finns några jobb. Svarar på något som passar dig. Kanske får du söka det, kanske får du buda som på en auktion, fast tvärtom – billigast vinner. Du utför uppgiften, redovisar resultatet och ser fram emot betalningen. 

Det är den stereotypa bilden av gigarbetsmarknaden: En part vill ha något gjort, en annan part kan göra det och däremellan finns en it-plattform. Men det är en relativt ovanlig ytterlighet, i synnerhet för den här tidningens läsekrets. 

Den vardagliga gigekonomin är mycket mindre hipp: Den omfattar de flesta former av frilansande – personer som utför tillfälliga, kortare uppdrag åt olika uppdragsgivare. Ett slags mellanläge mellan att vara anställd och företagare.

Enligt den ofta citerade McKinsey-rapporten från 2016, Independent work: choice, necessity, and the gig economy, har 20–30 procent av den arbetsföra befolkningen i Europa och USA någon form av gigarbeten. I Sverige är siffran 28 procent, enligt rapporten. Många med intresse i frågan har haussat trenden, till exempel banker och försäkringsbolag som vill sälja privata pensionslösningar. 

I våras kom en gedigen genomgång från Arbetsmarknadsekonomiska rådet, med professorn och nationalekonomen Lars Calmfors som ordförande. Den rapporten är betydligt mer försiktig både i definitionen av gigekonomin och dess storlek på arbetsmarknaden. 

Här pratar man om ”atypiska” anställningar, det vill säga allt som inte är tillsvidareanställningar med kollektivavtal, och hävdar att mycket lite har hänt på fronten sedan 2007. Det som har ökat är andelen personer som försörjer sig på fler än ett jobb (från 7 till 9 procent), samt de egen- och bemanningsanställda (från ”väldigt låg nivå” till 2 procent av den sysselsatta arbetskraften). 

Plattformsekonomin, som exemplifieras med arbetsgivare som Uber och Upwork, beskrivs som ett marginellt fenomen i Sverige och som en plattform för hobby snarare än försörjning. Men också som en möjlighet för dem som har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden och för dem som vill trappa ner under friare former mot slutet av ett arbetsliv. Rapporten konstaterar dock att ”det finns en tydlig potential och uppskalningsförmåga med denna typ av digitala plattformar”.

Globaliseringen, urbaniseringen och framför allt digitaliseringen. Mer behöver inte sägas för att förstå varifrån den där ”potentialen” kommer. Lägg därtill yngre generationers preferenser för frihet och balans i arbetslivet. 

Bland akademiker utförs själva uppdragen, giggen, som regel inte på plattformar utan genom kontakt med tjänsteköparen. Däremot används tekniken för att mäkla tjänsterna och hantera själva företagandet.

För man kan också dela in gigmarknaden på ett annat sätt: De som är egenföretagare, eller f-skattare, och de som är egenanställda, a-skattare.

Stephen Schad är vd för Frilansfinans, grundat 1999, och ordförande för Egenanställningsföretagens branschorganisation som bildades 2012.

Frilansfinans erbjuder giggare som inte vill ha ett eget företag hjälp med företags- och arbetsgivaradministration. Bolaget verkar i de nordiska länderna samt Storbritannien och Frankrike, men är klart störst i Sverige med 19 200 egenanställda 2017. De egenanställda är visstidsanställda a-skattare, men bara för den tid de fakturerar sin kund. 

Giggaren drar alltså själv in sina jobb, men låter egenanställningsföretaget fakturera, betala skatt, sociala avgifter, ansvars- och reseförsäkringar och andra kostnader som en företagare har. De betalar också en nettolön till giggaren som vid en vanlig anställning. Bolaget tar en avgift på 6 procent på fakturabeloppet.

– Vi har hela arbetsgivaransvaret och står för den risk uppdraget innebär. Man slipper ha den kompetensen, säger Stephen Schad, och refererar till om man blir sjuk och inte kan utföra jobbet eller oavsiktligt orsakar sin kund en skada som kan leda till rättsprocess.

Enligt en Novus-undersökning som Branschorganisationen för egenanställningsföretag har gjort bland sina medlemmar har antalet egenanställda ökat med 931 procent mellan 2011 och 2017, från drygt 4 300 till drygt 44 700. De har också sjudubblat sin fakturering. Underlaget för undersökningen är så litet att siffrorna bara ska tas som en hint om utvecklingen, men även som en sådan visar de på den ”potential” Arbetsmarknadsekonomiska rådets rapport pratar om.

Frilansfinans och andra egenanställningsföretag har kritiserats för att inte teckna kollektivavtal för sina anställda. Enligt Stephen Schad gick inte förhandlingarna med fackförbunden i lås eftersom kollektivavtalen utgår från tillsvidareanställning med 40 timmars arbetsvecka som norm. Det är en bild som inte delas av Juseks kommunikationschef Elsa Saboonchi: 

– Kollektivavtal går att teckna oavsett om de anställda jobbar heltid eller deltid. Det är inte antalet timmar de arbetar varje vecka som spelar roll, säger hon. 

 

Försörjning utanför normen – ”atypiska” anställningar – i andel av den totala sysselsättningen:

  • 5 procent är visstidsanställda.
  • 10 procent är företagare.
  • 10 procent är anställda utan kollektivavtal.
  • 9 procent har fler än ett arbete.
  • 2 procent är bemannings- eller egenanställd.

Källa: Arbetsmarknadsekonomiska rådets rapport ”Olika vägar till jobb” (2018).

Även för traditionella egenföretagare har digitaliseringen – och gigekonomin – förändrat spelplanen. A society är ett av ”den nya tidens konsultbolag”, menar vd Thomas Goreus.

– Våra konsulter är alltid företagare. Vi fungerar som giggarens sälj- och marknadsavdelning och öppnar en väsentligt större marknad än de kan nå själva.

På det sättet är det mer som en konsultförmedling. De bygger en relation med sina giggare för att kunna matcha dem mot uppdrag. Giggaren fakturerar A society och de fakturerar slutkunden. I övrigt sköter giggaren sitt företag själv. 

De ser att plattformsmarknaden växer för deras kundgrupp: akademiker inom it-utveckling.

– Vi finns i USA och ser att marknaden växer där, de ligger tre till fem år före oss. Där det är möjligt kommer det att öka, det är jag övertygad om. Den tjänst som kan göras lika bra via en plattform kommer att utföras där, om inte annat på grund av prispress. Kan du spara fyra timmar i bilkö så … Vi förhåller oss till den utvecklingen i allra högsta grad.

A societys resa är på sätt och vis lite typisk för utvecklingen: Bolaget startade som ett vanligt konsultbolag 1998, tidigt 2000-tal gick de över till egenanställningsmodellen, 2005 valde de att satsa på gigmarknaden och bli ”mäklare” mellan giggare inom it-utveckling och uppdragsgivare. 

– Sedan dess har marknaden förändrats mycket. 2005 omsatte vi 37 miljoner, prognosen för 2018 är 1,5 miljarder, säger Thomas Goreus.

Så att gig-arbetsmarknaden växer i linje med att ansvaret för arbetslivet allt mer övergår till individen behöver vi nog inte tvivla på. Frågan är hur mycket – och i vilken grad det påverkar den andra sidan av myntet.

För ett jobb är inte bara en uppgörelse mellan två parter om utfört arbete och lön för mödan. Ett jobb spelar en betydande roll för statens finansiering av välfärden i form av socialförsäkringar och pension. Och det systemet är betydligt mer stelbent än digitala plattformar och snabba gig. 

I mars 2017 fick Per Bolund (MP), biträdande finansminister i övergångsregeringen, utredningen Delningsekonomin – På användarnas villkor på sitt bord. Utredningen rekommenderade regeringen att sitta still i båten och avvakta: Trots att utvecklingen rusar fram så är den ännu i sin linda.

I våras deltog Per Bolund i en podcastdiskussion, som gavs ut av Smarta samtal, om gigekonomin. Då tog han upp finansieringen av välfärden men också styrningen av arbetsmarknaden:

– Det är ju helt oacceptabelt så klart att delningsekonomin används som en förevändning för att dumpa villkor. Bara för att vi rör oss mot en flexibilitet kan vi inte släppa de krav som finns, de är relevanta och finns där av en orsak, hävdar han.

– Men vi måste också se över våra trygghetssystem och där vara mer flexibla. Nu har vi till exempel tillsatt en utredning för att se över trösklarna till arbetslivsförsäkringen så att fler kan komma in och få del av den tryggheten.

Per Bolund tror inte att den svenska arbetsmarknaden kommer att domineras av giguppdrag, däremot att den kommer att bli mer flexibel. 

– Man kommer att växla mellan att vara företagare, egenföretagare och anställd. Då måste vi se till att våra trygghets- och skattesystem anpassas till det. Vi måste följa med i den här utvecklingen. 

Hur systemet ska utformas dröjer sannolikt innan vi ser. Men före valet stampade S-regeringen igång ytterligare utredningar. Per Bolund ser mycket positivt med gig-utvecklingen:

– Plattformsekonomin möjliggör ju också en väldigt positiv utveckling där människor kan känna: ”Jag har kompetens, jag kan sy eller laga mat och då kanske jag kan få ett cateringuppdrag via en plattform”. Jag tror att detta kan vara en hjälp att få mycket mer arbete utfört i samhället.