Mobbning och konflikter måste stävjas

Varför är så många sjuka på arbetet, när vi lever längre och längre? Jag tror att vuxenmobbning är en förfärande stor del av förklaringen till paradoxen.

För 10-15 år sedan kom debatten om ohälsan i arbetslivet igång på allvar. Sjuktalen skenade, politiker och tjänstemän visste ingen råd. De flesta kopplade sjuktalen till fysiska skavanker. Hade verkligen inte arbetsmiljön blivit bättre?
Så småningom smög sig en annan bild fram. Det var de psykosociala diagnoserna som ökade mest. Efterhand började jag undra över det fluffigt abstrakta begreppet. Vad betyder egentligen ”psykosocial diagnos”?
Samtidigt hörde jag grånande vänner våndas över nålstick och konflikter på jobbet. Vart skulle de ta vägen, när arbetsmarknaden frynte på näsan åt 58-åringar? Arbetsmiljöverket rapporterar att nästan en procent av alla sysselsatta kvinnor 2014 angav att de hade besvär som var orsakade av mobbning eller trakasserier, men det finns en påtaglig risk att mörker­talet är större.
Kan detta vara den ”psykiska ohälsan”? undrade jag i ett par års föreläsningar, tills jag fick svaret. Jo, reste sig en i publiken och sade: Det har jag forskat om, skrämmande många av dem som fått förtidspension säger att de var utstötta innan de gav upp.

De flesta av oss har någon gång stött på vuxenmobbningen. Det är inte så lätt att säga vad staten och regelverken kan göra för att hantera dem i vardagen, men däremot har vi antagligen starka intryck av hur sådana problem blivit väl eller illa skötta i de konkreta situationer det handlat om. Det finns mycket beprövad erfarenhet om hur man kan vända sådant till det bättre, både för den enskilda människan och för arbetsplatsen och arbetskamraterna, och en hel del forskning som systematiserar och ger perspektiv på denna erfarenhet. Där har Arbetsmiljöverket och Folkhälsoinstitutet en viktig uppgift.
Men det räcker inte. Det grundläggande arbetet måste göras på ett helt annat sätt. När människor far illa på arbetsplatserna måste kollegerna besinna sitt ansvar – och ibland sin skuld.

I början av 2000-talet tog utredningen om utvidgat skydd mot diskriminering upp trakasserier arbetstagare emellan. Den föreslog att mobbning skulle kunna leda till skadestånd, men så blev det inte. ”Enligt regeringens mening är det inte med ett mer allmänt betraktelsesätt önskvärt att arbetskamrater tvistar mot varandra i domstol”, förklarade dåvarande justitieministern Thomas Bodström (prop. 2002/03:65).”Som LO påpekat är det en främmande tanke att arbetskamrater vid domstol skall driva tvister mot varandra”, tillade han. ”En sådan ordning kan antas riskera att bidra till en försämrad arbetsmiljö och i många fall fördjupa konflikter mellan arbetskamrater.”

Nu lägger lagstiftaren hela ansvaret på arbetsgivaren. Mobbaren går fri. Jag tror inte att det är hållbart. Varför ska just psykisk misshandel gå ostraffad, bara för att den äger rum på arbetsplatsen? Nej, det är inte alltid ens fel att två träter, men när det rör sig om otvetydig mobbning måste misshandlaren kunna ställas till ansvar, även om det också ska drabba arbetsgivaren som ser genom fingrarna. Det är dags att ta upp frågan igen.    

---

Gunnar Wetterberg är historiker & tidigare samhällspolitisk chef på Saco.

---